Igår var det torsdag.
Då gick jag i sällskap med mina vänner i bräschen ännu en gång.
Bräschen piskade skiten ur mig.
Många skulle kunna anklaga mig för att överdramatisera, för att ha liiite för stor förkärlek för det teatraliska.
Men faktum är att gårdagens spel påminde om en dyrköpt läxa ur historieböckerna.
Vi var 6 spelare igår.
Vi var 6 tappra soldater som gick ut i fält för att vi tror på nåt större än oss själva.
Likt de tappra 600 mötte vi en övermäktig fiende, och många av oss fick kämpa för våra liv. Likt de tappra 600 red vi in i en dal ur vilken ingen tagit sig ur tidigare.
In to the valley of death, rode the 600 skrev Tennyson (klok gammal skäggfarbror det där).
Fortsättningen på Tennysons dikt kunde mycket väl lyda
Ockeponken red i täten...och han ådrog sig fiendens eld ifrån alla håll och kanter.
Stackars jäkel, varken han eller hans vältrimmade kusar klarade sig i 10 minuter.
Det sista han såg, liggandes i gyttjan, var hur hans kamrater red förbi honom med fana och sabel (SCAR-H???) högt vajande i vinden. Sedan slöt sig mörkret kring hans sargade kropp.
Bräschen piskade skiten ur mig igår.
Länge leve Ockeponken.
2 kommentarer:
All heder till dig och alla andra offensiva hjältar i SVEH! Själv är man ju mer av en supporttrupp(~fegis) när man kånkar omkring på LMG:n...
Vill bara säga att jag njuter varje gång jag går i fält med alla hjältar som jag vet/tror det sjungs om hemma i stugorna under de kalla nätterna då vargen ylar och kulorna viner.
Heder åt ockeponken!
Skicka en kommentar