Efter att ha presterat ungefär 2-20 i gårdagskvällens 3 sista matcher började jag analysera den känsla i kroppen som så tydligt infunnit sig. Vad var det jag egentligen kände? Jag var ju inte direkt sur; jag var ju glad pga avklarad vaccinering och ett par goda groggar.Idag på jobbet insåg jag vad det var: uppgivenhet! Efter att ha slagit upp några synonymer blev jag övertygad: "förbi, tillintetgjord, tillspillogiven, över sig given, medtagen, kraftlös, förstörd, slut, under isen, perdu".
Framförallt "tillintetgjord" tycker jag är talande, särskilt när man ser orsaken framför sig: ett gäng amerikanska 15-åriga oskulder. Nåväl, när jag var 15 hade jag varvat Bubble Bobble-arkadspelet på en kredit. Det ska jag påminna mig själv om när bitterhetens moln tornar upp sig över horisonten och glaset gapar halvtomt på bordet. Det var bättre förr.
1 kommentar:
Kunde ta mig bövelen inte ha sagt det bättre själv!
Mot slutet orkade jag inte ens bli förbannad längre.
Vilket bara gör saken än värre - att inte skrika åt hormonstinna trotsåldersbarn strider emot mina principer :(
Angående bättre tider:
På PC-tiden (för lääängesen) spelade jag Battlefield 1942.
Där regerade man stundtals, det spelet passade som hand i en skräddarsydd handske.
I MW2 skrattar de åt mig redan i lobbyn.
Skicka en kommentar